Patriks livsmission har bara börjat

Patriks livsmission har bara börjat Han beskriver sig själv som en nyfiken och rastlös livsnjutande arbetsnarkoman. Pianisten Patrik Jablonski har alltid gått sin egen väg. Nu vill han bana en ny – för den klassiska musiken. Lyckeby, Skåne. Patrik Jablonski växer upp i en familj om fyra. Hans pappa, musiklärare till yrket, inspirerar tidigt sina två söner att spela piano. Brodern Peter blir tidigt mycket duktig och debuterar i Go'morron Sverige redan vid 6 års ålder.

– Jag hade visserligen talang, men det var inte särskilt kul att spela ett instrument när brorsan var både äldre och duktigare. Istället sökte jag mig till idrotten och fastnade för tennis, berättar Patrik. Patrik fortsatte ändå spela piano. Han övade ofta, disciplinerat och målmedvetet. 8 år gammal uppträdde han på Stockholms konserthus.

– Pappa hade mycket kontakter i musikkretsar. Själva konserten minns jag inte så mycket av, men resan dit var magisk. Stockholm var enormt i jämförelse med lilla Lyckeby. Det var som en ny värld. 15 år gammal flyttar Patrik till Växjö för att börja musikgymnasiet. Pianospelandet varvades med tennisen och han gick med i Växjö Tennissällskap just som Mats Wilander drog igång en satsning för unga lovande tennisspelare. Patrik blev uttagen till Team Mats Wilander och tränade stenhårt. Men så kom vägvalet. Gymnasietiden var över och det var dags att välja – tennis eller piano.

– Min bror pluggade själv vid Royal College of Music i tre år. Naturligtvis influerades jag mycket av honom. London var en riktigt häftig tid och jag är glad att jag tog beslutet att flytta dit. Men tennis spelar jag fortfarande, poängterar han med ett leende. Patrik beskriver sin pianostil som personlig. Han har alltid haft ett eget uttryckssätt och hellre valt att traggla timtals själv än att kopiera ett manéreller en teknik.

– Egentligen är jag så opianistisk en pianist kan vara, skrattar han. Jag minns att en lärare på musikskolan i London sa att jag hade den konstigaste och kantigaste stil hon någonsin sett. Men hon ville inte röra den. Och det är jag glad för. Det har alltid varit viktigt för mig att gå min egen väg. Det var i London som Patrik träffade blivande hustrun, Västeråsfödda mezzosopranen Petra.

Beslutet att flytta hem till Sverige och Västerås togs i samband med att första sonen föddes. Närheten till Stockholm och Arlanda är en klarfördel, och nog så viktigt för en pianist som tillbringar nästan 100 dagar om året hemifrån. Men att spela för utsålda hus runt om i världen, och samtidigt vara förhållandevis okänd på hemmaplan. Hur känns det?

– Bra. Jag är väldigt tacksam för det. Här får jag tid att hämta kraft och umgås med mina familj. Strax efter att Patrik hemmastatt sig i Västerås träffade han evenemangs- och PR-konsulten Gunnar Dalborg, tidigare festivalgeneral för Arosfestivalen och vd för världsarvet Kopparberget. Tillsammans började de spåna kring en ny festival för klassisk musik. Duons gemensamma kontakter och nätverk i den internationella musikvärlden och det regionala näringslivet gav goda förutsättningar. Till sommaren firar Musik vid Mälaren 5 år. – Det är en dröm som gått i uppfyllelse. Dels för att jag får förmånen att bjuda in vänner och kollegor världen över, dels för att vi fått ett sådant otroligt stöd i näringslivet och kommunen. Det betyder oerhört mycket. Vid sidan av arbetet med Dalborg & Jablonski arbetar Patrik som projektledare för KRUT, kreativutveckling, som i Västmanland drivs av Västerås Science Park. Tillsammans med sin bror driverhan även skivbolaget Altara Music. Att skapa bättre förståelse och förutsättningar för entreprenörskap inom den kreativa sektorn samt att sprida den klassiska musiken har blivit ett kall.

– Jag vill se nytänk! Tänk en konsert i en sliten, ruffig industrilokal. Jag tror på det där, att hitta nya arenor och forum. Det är dags att tvätta bort den snobbism som etablerats på så många håll inom den klassiska genren, säger Patrik. Förra sommaren arrangerade Patrik tillsammans med Västerås Sinfonietta och två goda vänner, elbassisten Jonas Hellborg och gitarrvirtuosen Mattias ”Ia” Eklund från hårdrocksbande tFreak Kitchen, en gratiskonsert där bland annat Beethovens trippelkonsert framfördes. På elgitarr, elbas och piano.

– Många inom den mer traditionella skolan tänkte nog att va fan. ”Varför låta de klassiskt skolade musikerna beblandas med rockvärldens patrask?”Men vi gjorde något annorlunda där och då ochdet just det jag vill åt. Sen om alla tycker det är bra eller inte, det är oväsentligt. Vi nådde en ny publik och det är vad som räknas. Förresten så tror jag Beethoven hade gillat det, skarpt.
www.patrikjablonski.com